Jag pratar om bemötande

Kevin  Wrisberg går på Sundsgårdens folkhögskolan och arbetar som informatör.

- Jag åker runt och ger folk en bild av hur jag har haft det i skolan.
Hur mitt liv med dyslexi och koncentrationsvårigheter ser ut.
Jag kände mig utanför i skolan och i samhället.
De vanliga barnen lekte inte med mig.

Jag började umgås med äldre människor och började skolka.

Det ledde till mycket alkohol och bråk.
Sen hamnade jag på IV och där gav läraren upp rätt fort.
Jag var ett problembarn. Det fick jag höra hela tiden.

På Sundsgården har jag utbildat mig som informatör.
Jag åker runt och pratar om hur mina svårigheter har hjälp mig
och hur jag hanterar dem.

Jag pratar om hur lärare kan göra för att eleverna ska känna sig sedda
och vad de kan göra för att hjälpa till.
Men jag pratar bara utifrån mig själv.

Jag pratar om bemötande.
Föräldrar och lärare måste få veta vad dyslexi är.
Annars tror eleven och alla andra att han är dum i huvudet.
Även klassen måste få veta vad dyslexi är, annars blir det mobbing.
Det är inte bra.
Särskilt inte för dyslektiker som har lätt att gå in i depressioner.

Det är ett jobbigt arbete, men jag älskar det.
Det jobbig för att det är mycket känslor.
Man måste hela tiden förklara för sig själv
att det är inte mitt fel att det är som det är.
Men man lägger ofta skulden på sig själv.
Och jag älskar att hjälpa människor och
jag vill inte gå ur världen utan att folk kommer ihåg Kevin W.
Jag hade inte den här känslan i skolan,
att det var någon som kämpade för mig,
och det vill jag ge människor.