Jag pratar om bemötande

Kevin  Wrisberg går på Sundsgårdens folkhögskolan och arbetar som informatör.

- Jag åker runt och ger folk en bild av hur jag har haft det i skolan.
Hur mitt liv med dyslexi och koncentrationsvårigheter ser ut.
Jag kände mig utanför i skolan och i samhället.
De vanliga barnen lekte inte med mig.

Jag började umgås med äldre människor och började skolka.

Det ledde till mycket alkohol och bråk.
Sen hamnade jag på IV och där gav läraren upp rätt fort.
Jag var ett problembarn. Det fick jag höra hela tiden.

På Sundsgården har jag utbildat mig som informatör.
Jag åker runt och pratar om hur mina svårigheter har hjälp mig
och hur jag hanterar dem.

Jag pratar om hur lärare kan göra för att eleverna ska känna sig sedda
och vad de kan göra för att hjälpa till.
Men jag pratar bara utifrån mig själv.

Jag pratar om bemötande.
Föräldrar och lärare måste få veta vad dyslexi är.
Annars tror eleven och alla andra att han är dum i huvudet.
Även klassen måste få veta vad dyslexi är, annars blir det mobbing.
Det är inte bra.
Särskilt inte för dyslektiker som har lätt att gå in i depressioner.

Det är ett jobbigt arbete, men jag älskar det.
Det jobbig för att det är mycket känslor.
Man måste hela tiden förklara för sig själv
att det är inte mitt fel att det är som det är.
Men man lägger ofta skulden på sig själv.
Och jag älskar att hjälpa människor och
jag vill inte gå ur världen utan att folk kommer ihåg Kevin W.
Jag hade inte den här känslan i skolan,
att det var någon som kämpade för mig,
och det vill jag ge människor.

En delrappport

Under hösten har jag besökt folkhögskolor och studieförbund i hela landet.

Det starkaste intryck jag har med mig är att alla jag har pratat med;
lärare, rektorer, bibliotekarier, tekniker, skolbespisningspersonal m. fl.
har ett enormt engagemang i sitt arbete,
ständigt finner nya vägar och metoder
för att möta deltagarna på bästa sätt
och har ett stort hjärta i folkbildningen.

Överallt har jag mött ett fantastiskt värdskap
trots att jag tagit gott om tid på mig med alla mina frågor.
Med mig har jag fått väl utarbetade pedagogiska metoder
kring tillgänglighet och funktionsnedsättning,
förslag på tekniska innovationer,

idéer kring hur man för folkbildningen in i framtiden
och ett helt nytt nätverk av människor från hela landet
som jag verkligen hoppas kunna samarbete med
på olika sätt i olika sammanhang.

Nu gäller det att finna former och vägar
för att sprida all kunskap och alla idéer
som finns inom folkbildningen,
både det som redan några arbetar med
och sådant som skulle kunna utvecklas med externt stöd.

 

Det finns fortfarande några intervjuer kvar att göra
och jag kommer att fortsätta att publicera artiklar på bloggen.
Men nu är det dags för att sammanställa intervjuerna
och presentera en handlingsplan för fortsättningen av projektet.

Det är nu arbetet med att förverkliga en vision
av ett tillgängligt folkbildningsnät

och en levande diskussion kring funktionsnedsättningar börjar.

Marita Jonols

"Normalt bemötande hör till common sense."

Intervju med Red Wagon

 

 

Jonna Marklund, Sarah Sundström och Kevin Wennberg går andra året på Afrolinjen.

De har också ett band, Red Wagon, som spelar modern country.

De diskuterar hur personer med funktionsnedsättning bemöts i skolmiljön.

-          Vi umgås allihopa på skolan. Det är inte segregerat.
Ett normalt bemötande, det hör till common sense att veta hur man beter sig.

-          Ingen människa tycker väl om att bli särbehandlad.
Ett ”vi” och ”dom” är aldrig bra.
Men man skulle kanske kunna göra mer saker tillsammans.
Ha fler gemensamma aktiviteter.

-          Det här är en bra skola när det gäller de här frågorna.

-          Har man assistent ska den inte vara som en barnvakt, mer som en kompis.

-          Man vill ju inte bli daltad med.
Jag märkte hos mig själv när jag jobbade på hemtjänst
att jag pratade bebisspråk med en farbror
bara för att han var sängliggande.
Jag kom på mig själv och plockade direkt fram den norrländska bonnskan.
Som tur var hörde han dåligt.

-          De är människor som alla andra.
Man vill inte vara med någon som försöker dalta med en.
Man ska få hjälp när man ber om det.
Jag är dålig på matte.
Jag vill inte att någon ska dalta fram matte med mig.
Det känns som att jag har lägre kompetens om någon pratar nedlåtande med mig.

-          Och kolla gärna in oss på vår Facebooksida
http://www.facebook.com/redwagonentertain

Uppstart

Jennie Johansson är lärare på Uppstart, en heltidsinriktning på allmänna linjen.

Det här är kursens första termin och kursen arbetades fram förra läsåret

med syftet att skapa positiv livsförändring hos kursdeltagarna.

Målgrupp: Elever med låg motivation och oavslutade gymnasiestudier.

Ämnen: Hälsa och friskvård, som bra dygnsrytm och kost,

men även självkänsla, att hitta sin plats socialt och att prata om drömmar och visioner.

Alla eleverna har olika funktionsnedsättningar, med eller utan diagnos.

Det är 14 elever med olika bakgrunder och målsättningar.

Några vill komma igång med studier.

Andra vill kunna förbereda sig för ett vuxenliv.

Det har inte fungerat hemma eller i skolan.

Många vänder på dygnsrytmen och blir isolerade.

Vad är hönan och ägget?

Är det ett individuellt problem eller ett samhällsproblem?

Eller är det en funktionsnedsättning?

Var går gränsen mellan depression eller adhd, arbetslöshet och låg motivation?

Jennie tycker att det skulle vara intressant att göra en studie eller ett projekt om dessa och liknande frågeställningar.